Ångest stiger, illamåndet trycker på. Allt kokar inom mig, så mycket som vill ut, men ingen att säga dom till. Orden som många gånger format min läppar, men som aldrig passerat dom. Hur ska man ta sig ur allt, var ska jag börja. Det som en gång va perfekt raserades på bara ett kort tag. Fanns en gång någon jag kunde säga allt till, som visste allt om mig, och som kunde se på mig att det va något fel. Hon försvann, lämnade mig ensam kvar som en blöt fläck. Så många löften som bara försvann.

Hur ska jag kunna berätta om allt som inom mig bara växer, som en tidinställd bomb, som snart exploderar.

Sätter på mig min glada min och låtsas om som allt vore bra. Tårarna rinner enbart när ingen annan ser. Vill inte att dom ska se mina tårar, se att jag mår dåligt.

Ni frågar om allt e bra, jag svara ja. Fast inuti mig skriker jag NEJ! Vill bara säga att allt e skit, att jag bara vill lägga mig ner och dö. Har många gånger tänkt tankarna på allt lämna allt och alla. På att alla kommer få det så mycket bättre om jag inte fanns. Har aldrig vågat ta det steget, är för feg. Och det kanske e  på något sätt tur. I mina drömmar händer det alltid något med mig..Har på så många sätt dött, även andra i min närhet drömmer jag att dom lämnar mig. Varför???

Enda sen jag va liten har jag känt mig övergiven, på ett eller annat sätt. Min föräldrar skilde sig när jag va liten och jag  va hos min pappa varannan helg. Tillsammans med min mamma och resten av familjen flytade vi ganska många gånger, 5 skolar innan gymnasiet, i 4 olika städer. När jag blev riktigt sjuk fanns min mamma aldrig där.blev skickad ensam i taxi 12 år gammal från en stad till en annan där min pappa väntade. Minns hur jag otaliga gånger ringde min mamma och tårarna sprutade. Hon kunde inte komma, min plastpappa kunde inte ta hand om min syskon. Behövde henne verkligen. Om och om igen sker samma sak. Konstat berättad att man inte va menad, aldrig känna sig älskad eller omtyckt. Aldrig få berömmelse eller uppskatning för något man gjort. Alltid finnas där för andra, men alltid bortglömd när man själv behöver. Trött på att alltid finns för alla andra och ställa upp i vått och tort,men när man själv står där ensam med panikångest och deprission är det enda man får är ett hånskratt.

Lägger mig ner och blundar, hoppas att jag vaknar och inser att allt bara e en hemsk mardröm...